Som sagt, ena dagen är det upp och andra dagen är det ner. Idag är det ner. Så långt ner man kan komma känns det som. Jag visste att jag hade gått upp sen förra vägningen, men inte så mycket... Fattar inte varför det inte bara kan gå långsamt uppåt, istället för upp fort som fan, ner lite, sen upp igen. Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på det. I helgen var jag glad, kände mig stark. Och så blev det såhär. Jag kan inte ens gråta längre, allt är tomt. En tom blick på ett tomt liv. Jag vet att jag måste gå upp i vikt, men inte såhär jävla mycket varje vecka. Jag klarar det inte bara.
Dagen har sett ut ungefär som vanligt. Gått runt inne på avdelningen som nån slags zombie. Tog våran dagliga promenad i kylan, hälsade på barbro på dialysen, sjukgymnastik, hade utvärderingssamtal, spelade pingis, tog en sväng till biblioteket, löste korsord och pluggade lite. Efter middagen åkte vi hem, och jag gick raka vägen in på mitt rum. Vill inte visa mig för nån, bara vara ensam. Försvinna. Ska gå och ta en varm dusch snart, sen gömma mig inne på rummet igen. Imorn är det möte med skolan.
Puss M.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar