Dag 110

Jag kan nog vara den enda eleven i hela sverige som inte längtar till sommarlovet. Och det finns tre anledningar. Den första (och största) anledningen är att jag har missat så mycket, så det känns helt fel att vara ledig när jag vet hur mycket som ligger och väntar på mig. Den andra är att jag inte hinner med mig själv, känns som ett halvår av mitt liv bara har försvunnit och jag är kvar någonstans i november 2009. Den tredje anledningen är att jag faktiskt (trots omständigheterna) trivs ganska bra med allt just nu. Jag hinner med skolan och kan fokusera till max på de få ämnena jag läser, får hyfsade betyg, samtidigt som jag har tid med annat och inte stressar ihjäl mig. Tänk om man alltid kunde få läsa såhär lite lagom mycket, det skulle ta sjukt lång tid innan man tog examen, men fatta hur mycket bättre man skulle prestera i alla kurser. En annan sak som känns riktigt jobbig nu är just det att jag trivs med tillvaron som det är. Jag är (tro det eller ej) ganska så nöjd med min kropp, varje måltid är inte en kamp längre, och det mesta känns så mycket lättare helt enkelt. Problemet är att trots att jag känner mig frisk så måste jag fortsätta gå upp. Jag blir så förbannad när andra säger åt mig att jag är sjuk. Borde inte folk bli glada för att jag känner mig bättre? Nej, men bara för att jag är nöjd med min kropp och vissa andra tycker att jag är för smal, så är det bara ännu ett tecken på att anorexin finns kvar. Det blir världens krock emellan glädje och ångest/ilska. Jag kan nästan garantera att bara för att jag går upp fem kg till så kommer jag inte kunna tänka klarare, jag kommer inte vara gladare än jag är nu. Kanske till och med tvärtom. Jag mår ju sämre för varje hg jag går upp. Känner precis som jag kände i början, sen var det en period då det var helt okej att gå upp, men nu räcker det liksom. Kan jag inte bara få leva det här livet nu, och äta som en normal människa. För jag vill absolut inte gå ner igen, så jag skulle aldrig låta det gå så långt. Tror faktiskt att jag skulle kunna hålla den här vikten och må bra, om jag bara hade chansen...
Idag visade vågen 49,8 kg, alltså 3 hg+. Och det var ju positivt. Men ändå mådde jag skit efter. Det här är så jävla förvirrande. Eftersom ingen i "ätstörnings-gruppen" jobbade på förmiddagen så tog jag och pappa en långpromenad innan skolan började. Hade mina tre lektioner och åkte sen tillbaks till kss för den allra sista utvärderingen. När vi väl kom hem, för typ en timma sen, kändes det att jag hade varit borta i tolv timmar kan jag meddela. Satan va trött jag är. Och imorn blir ännu en heldag i skövde, så får nog lägga mig tidigt ikväll.

Puss M.