En morgon som jag helst av allt vill glömma. Förlåt.
Tidigt inne på dagvården. Vägning, och jag hade gått ner 0,3 kg. Kändes bra. Hatar att inte veta från vecka till vecka. Speciellt när det håller på och hoppar så här fram och tillbaka. Ångesten kryper inom mig varje gång det närmar sig tisdag, och jag vill helst av allt bara sjunka genom jorden. Men, den här gången hade jag alltså gått ner. Blev livrädd att dom skulle öka på med ett mellanmål till, men det gjorde dom inte. Tack gode gud! Hade sjukgymnastik och utvärdering, tog en långpromenad, åt lunch och åkte hem. Eftermiddagen har varit lugn. Bullbak och en massa matteplugg. Nu har jag precis tagit en dusch. Sitter som vanligt på rummet och funderar. Det borde inte vara såhär.
varför är jag den enda som inte förstår att det här är något bra
Puss M.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Jag vet hur du har det med alla tuffa tankar och all mat som det bara räcker med att titta på så går man upp i vikt. Det enda man vill är att gå ner i vikt. Skräcken att gå upp ett endaste litet kg gör att ångesten kryper på i stor mängd. Men samtidigt måste man äta för att orka. Och ju mer man försöker svälta sig desto mer går man faktiskt upp. Låter knäppt,men efter ett tags svältande går man ist upp i vikt. Visst att man ska vara hälsosam men inte i den mån att svälta sig. Jag kanske inte är den bästa personen att berätta hur man ska och inte ska göra. Men kroppen måste få sitt och en sallad gör ingen tjock även om gurkan kan kännas som en hel flötig hamburgare. Efter min 3:e graviditet börjar jag nu inse att min kropp måste ha mat i sig för att kunna orka med allt som hör till vardagen. Ska inte ljuga och påstå att ångesten inte finns kvar. Men det är något vi tyvärr kommer få leva med,men det är VI som måste ta övertaget över rösten i huvudet. Det är Vi som måste vinna över ångesten. Jag vet att det är tufft Malin och att allt jag skrivit känns som skit prat. Men en dag kommer även vi kunna förstå vår kropp och kunna mata den utan att ångesten tar över helt.
SvaraRaderaKämpa och låt inte rösten i huvudet driva dig till något som sedan kommer ångras!
Kram
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Tack känns så mesigt. Men jag är verkligen tacksam för att du delar med dig av dina "erfarenheter". Det är alltid lättare att förstå och tro på någon som har råkat ut för samma sak.
SvaraRaderaKram
Kände samma Malin.OCh allt jag ville ha och behövde,var någon som förstod och var i samma situation. Någon som kunde förstå den där idiot ångesten som höll på att ta över livet. Och ingen annan än någon i samma situation kan förstå hur det är med rösten i huvudet.
SvaraRaderaDet är bara vi som förstår hur det egentligen är att leva så här.
Kram