Dag 103

Blev en riktig heldag, och nu är jag totalt slut. In till kss klockan 8 för vägning, frukost och utvärdering. Hade gått ner 0,4 kg och dom var inte nöjda med mig. Jag är lite förvånad faktiskt, med tanke på hur mycket jag gick upp förra veckan. Men en sak som jag inte förstår är varför det blir sån uppståndelse när jag råkar gå ner lite, däremot när jag går upp alldeles för mycket är det ingen som bryr sig. Jag vet att jag ska gå upp i vikt, men tydligen kommer det ta längre tid än jag trodde. Och dom har ju själva sagt att det kommer hoppa upp och ner hela tiden. Men idag var det nära att jag dom la på ett fullt mellanmål på förmiddagen eller drog in på promenaden. Efter en stunds diskussion lyckades jag få en chans till. Själv vet jag inte vad jag ska tycka. Jag mår skit när jag går upp, men blir inte särskilt lycklig när jag går ner. Jag kämpar och kämpar för att det inte ska bli så stora hopp, men när jag väl är där och får reda på att jag har gått ner, det är då jag inser det negativa. Ju mer jag går ner, desto längre tid kommer det ta innan jag får leva ett normalt liv, innan jag får äta hur/när/vad jag vill, innan jag kan lämna all den här skiten bakom mig. Fattar inte varför det ska vara så svårt att tänka så hela tiden. Jag är bara så jävla rädd att det ska gå för fort upp, därför är det helt omöjligt för mig att slappna av.
Runt halv tio åkte vi vidare till skolan där det var möte med specialpedagogen. Hade den vanliga kollen på hur veckan har gått, och försökte övertyga henne om att jag klarar att läsa ett ämne till. Men tydligen måste skolan få klartecken ifrån avd.17 innan dom kan utöka mina studier, så vi får väl se hur lång tid det tar innan det händer något där. Hade multimedia, lunch, turism och matte. Skoldagen gick ganska snabbt och smärtfritt, så det var skönt. När jag slutade 15.50 tog jag bussen tillbaka till kss för att prata med lise-lott och äta middag. Sen snabbt ut till nästa buss och vidare till mstad. Var inte hemma förrän halv sju, och då hade jag inte ens hunnit gå min promenad. Så jag traskade iväg med en gång, och när jag kom hem tränade jag lite överkropp. Nu ligger jag i min säng. Har ont som fan i magen och tårarna rinner ner för kinderna. Jag hatar den här jävla "sjukdomen" och alla onödiga konflikter den skapar. Det måste ju vara nåt fel på mig...

Puss M.