Idag är det söndag, och precis i vanlig ordning gick vi tipspromenad efter frukosten, sedan gick jag hem medan mor, far och hund åkte till faster och hennes man en sväng. När jag väl kom hem vart jag riktigt duktig. Dammsög mitt rum, gjorde färdigt annonsen till turismen, pluggade matte, läste lite ur boken vi har i svenskan. Passade även på att njuta av solen och få lite färg på min annars så bleka kropp, lösa korsord, sitta vid datorn och joxa. Nu är det kvällen och jag är nyduschad och nyäten. Fick dammsuga mitt rum en gång till p.g.a att jag hade legat på golvet och suddat en hel del förut. Men men, nu måste det ju faktiskt vara ganska rent. Har haft en helt underbar helg med mina mysiga föräldrar, men nu mår jag mindre bra. Det kom förut när jag satt ute och solade i bh och shorts. Vet inte hur jag ska förklara, eftersom det bara är mitt sjuka psyke som förstår sånna här saker. Men jag är livrädd för den kommande badsäsongen, och vad folk runt omkring ska säga om mig och min kropp. Dom flesta vet ju vid det här laget att jag har/har haft anorexi. Problemet är att det absolut inte syns, snarare tvärtom. Inte för att jag vill se sjukligt smal ut. Men det känns som att folk kommer snacka en massa och tänka att jag har överdrivit osv. Jag kommer inte våga sola och bada någon annanstans än här hemma, bara för det. Fan! En annan sak som jag har funderat på rätt mycket i helgen är mitt sociala liv. Det existerar ju knappt. Jag känner mig så jävla patetisk när jag sitter här hemma varenda kväll och umgås med min familj. Hur många 17-åringar gör det liksom. Det är inte så att jag har något emot det, jag älskar ju min familj över allt annat. Men i dagens samhälle känner man sig knappt accepterad om man inte går ut och super sig redlös var och varannan helg. Det är svårt att beskriva, men det känns som att jag förlorar så himla många vänner, bara för att jag inte är sådär supersocial. Och nu är det inte så att jag skyller ifrån mig på andra, utan jag hatar mig själv för att jag är som jag är. Så jävla feg och tråkig... Det är något som jag behöver ändra på. Frågan är hur.
Puss M.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Jag vet inte hur välrden skulle ha varit om jag hade stannat kvar på media, men jag har ju haft typ problem hela livet med kompiskretsen, dock blev det bättre 9:an och 1 året i gymnasiet. Men jag kände precis som du, jag sa ibland till mina föäldrar när jag fått dissen av "mina kompisar" ; 'Hur många 17 åringar sitter hemma med sina föräldrar en fredag-lördagkväll egentligen?', Man ville lixom ut, "visa upp sig" om att man var "frisk" , träffa kompisar, umgås, inte behöva känna sig instängd, men man fick aldrig chansen, för ingen ville veta av en.
SvaraRaderaNu så valde jag att hoppa av, och sedan flytta och byta skola, (från skövde till jönköping- ganka stor skilnad)
Men nu så kommer jag faktiskt hem ibland på helgen, och sen ca april (ALLTSÅ ETT HWLT JÄVLA ÅR EFTER) Så kommer mina gamla kompisar tillbaka, och jag träffar och omgås med dem, "precis som förr", nja inte riktigt, då skolan har gjort att vi går skillda vägar, men är jag i stan, så är det som förr. Även så har jag lärt känna några nya personer med genom dem 'gamla'..
Och "accepterad" blev jag förens jag hade gått upp 14 kg.
Malin, jag är kort, 163, jag var fan ett skrämmande benrangel när jag vägde 46, eller ja, under 50 och även lite över 50 med.
Du är nästan 170, och var nere på 43.
Jag har kommit fram till att MIN ideal vikt är 59-62 där någonstanns. där har jag energi, jag är pigg och glad, jag kan "slarva" med kosten, behöver inte tänka på den 24/7, utan kan lixom preja i mig 2 hamburgare innan läggdags, ta några chokladbitar mellan måltiderna, käka en och en annan klubba här och där.
En snygg människa är en glad och pigg människa, då spelar vikten ingenroll.
Tror du att kompisar/killar/omgivningen, tycker människor är snygga bara för att dem är pinnsmala, med är deppiga?
Eller tycker dem att människor är snygga om dem trivs med sig själva, och strålar ut en engergi ?
En sak jag lärde mig med mig själv är att när jag var undernärd och även en bit upp, var jag blek, knotig, sårig kropp, blev trött fort, och det ända jag hade i huvudet var mat+mattider.
Den människan var inget snygg.....
Bra jobbat med att du har tagit dig vidare, och kommit ur den värsta delen!
Ta hand om dig! Kram
Malin, va bara dig själv. Jag lovar att den tid som är förlorad, är den tid man lägger ner på att försöka vara ngt man inte är.
SvaraRaderaVar rädd om dig!
Kusin-Linda