Dag 81

Hej dagboken. Idag var det vägning igen. Hade gått upp 0,2 kg, vilket var tur eftersom jag hade fått äta mer mat annars. På utvärderingssamtalet pratade vi en del om hur vi ska göra med maten i skolan framöver. Tydligen kan mattatanterna lägga upp en portion åt mig, så ska någon kompis se till att jag äter upp det. Känner mig som ett freak som måste ha den här särbehandlingen. Jag skäms som fan... Hade tre lektioner i skolan idag. Multimedia, turism och matte. Och därimellan lunchade jag med pappa på mangos. Var kul att träffa mina små vänner igen, det blir ju inte så ofta just nu. När vi kom hem från skolan tog jag min promenad, åt middag och släpa mig in till sängen. Är trött efter en lång dag som denna.
Men nu tänkte jag alltså, på efterfrågan av anonym, berätta lite om hur jag hamnade i den här "sjukdomen". Förmodligen finns det ett antal olika anledningar, även sådana som inte ens jag förstår har påverkat mig. Men den största orsaken till detta är nog mina p-piller. För ett år sen, ungefär, började jag äta neovletta 28. Då vägde jag 52 kg, och kände mig varken fet eller smal. Det var liksom inget jag tänkte på. Under sommarlovet 2009 gick jag upp 7 kg. Det gick fort och jag bara kände hur mage och lår växte. Tillslut bestämde jag mig för att göra något åt det, så jag började äta nyttigare och röra mycket på mig. Men utan resultat. Istället började jag äta mindre och mindre. Efter några månader åt jag högst en liten skål med fil och flingor per dag. Jag gick ner flera kilo varje vecka, och var så nöjd med mig själv. Tanken var att jag bara skulle gå ner till ca 50 kg, men när jag väl var där hade det gått för långt. Jag kunde inte äta mer, jag tillät inte mig själv att ens dricka ett glas vatten. Jag började frysa, torkade ut totalt, grät i tid och otid, var rädd för alla möjliga saker som jag aldrig varit rädd för tidigare och orkade nästan ingenting. Jag gick och la mig i stort sett direkt när jag kom hem från skolan, och sova till nästa morgon. All energi försvann. I slutet på förra året skickade jag ett sms till mamma och skrev att jag hade jätteont i magen, och ville söka för det. Vet inte, men jag skulle tro att det var ett omedvetet rop på hjälp. Efter ett tag insåg mamma och pappa att det var påväg att bli riktigt illa. Så vi ringde s:ta helena och fick tillslut en tid där, den 10 januari. När jag kom dit vägde jag 45 kg och blev sjukskriven från skolan med en gång. Jag trodde aldrig att det var så illa som det visade sig vara. Till en början försökte vi själva här hemma. Jag började äta lite soppa och fick även näringsdrycker. Men jag fick inte i mig någon fast föda, det gick bara inte. Ett par veckor senare insåg vi att jag behövde professionell hjälp. Det var då jag hamnade på avdelning 17. Det var fredag den 29 januari. Jag hade då gått ner 16 kg och vägde runt 43. Dagvården har varit ett helvete, samtidigt som det har räddat mitt liv. Det, världens bästa familj och mina underbara vänner såklart. Det är omöjligt för mig att beskriva vilken förändring jag har gått igenom. Och även om jag inte är frisk än, så har jag tagit mig en bra bit på vägen. Idag vägde jag 48,9 kg, så jag har fortfarande några kilo kvar att gå upp. Mitt bmi ligger nu på 17,1 och ska ligga på 19 innan dom släpper mig. Det känns tufft att behöva fortsätta såhär. Jag vill ju inte gå upp mer. Men det finns inte mycket jag kan göra. Bara försöka se framåt och längta tills jag blir frisk. För det borde jag väl bli någon gång, eller?!
(En annan orsak till att jag inte vill väga mycket är att jag är så lång. Känner mig som världens jätte och jag både ska vara lång OCH tjock...)

Hoppas du har fått svar på dina frågor!

Puss M.