Jag kräver inte att ni ska förstå

Du slet tag i mig, som en iskall vind.
Fick mig att reagera, och vilja veta mer.
Till en början förstod jag inte vem du var. Vad du var.
Men tiden gick, och jag lärde känna dig.
Du blev en del av mitt liv.
Plötsligt, utan att jag märkte det, var du allt som existerade.
Jag trodde att jag jag hade allt jag behövde för att överleva.
Det var du och jag.
Vi kämpade tillsammans.
Men egentligen var det du som gjorde allt jobb.
Det var du som förstörde mig och mina nära.
Det var du som drog ner mig i ett liv fyllt av hat, ångest och illamående.
Men jag hade tur.
Underbara människor reagerade.
Dom såg att min nya vän var allt annat än en vän.
Jag fick hjälp, och du suddades ut lite för varje dag som gick.
Tankarna på dig kom allt mer sällan.
Tiden gick, och jag trodde du lämnat mig helt.
Men vissa dagar, när livet känns som svårast, då finns du där.
Du tar kontrollen över mig, får mig att göra saker jag sen får ångra, förstör tillvaron och sårar personer i min närhet.
Varför? Varför kan du inte bara lämna mig ifred.
Jag har tröttnat nu.